Sandra - mamma & änglamamma

Räkna med att allt kan bli lite ihopblandat och så men ska försöka förklara för er vad som hände den 25 november 2011 och dagarna efter det av vad jag kommer ihåg..

fredagen den 25:e vaknade jag kl halv 6 på morgonen av att min sambo ropade på mig att jag skulle ta in hunden för han han inte eftersom att han va sen till jobbet. Jag va då väldigt trött eftersom Wilde hade varit extremt aktiv hela natten och jag hade haft svårt för att somna. men hunden behövde ju komma in så jag reser mig ur sängen för att gå ner för trapporna och hämta in han. då känner jag hur sjukt ont jag har i magen och jag får bokstavligt talat krypa ner för trapporna och släppa in han. kryper upp för trapporna igen och direkt in i duschen och sitter där läänge. tror ju såklart att nu är det på gång. Smärtan försvinner inte över huvudtaget så jag tar mig ner för att ta alvedon och ipren och går upp för att sedan somna någon timme. redan där hade jag tydligen börjat skriva ett sms till min sambo att han skulle komma hem för jag viste inte va jag skulle bli av, men det hade jag aldrig hunnit skicka innan jag somnade.

När jag vaknade igen va smärtan lika ihålig och jag tänkte att ska det verkligen kännas såhär, det är ju helt sjukt. går ner för att försöka äta någonting ifall att vi skulle få åka in men inte ens en banan kunde jag äta. Får panik på trycket i magen och försöker putta på rumpan på han så han ska ändra position i magen.. går till soffan och känner då hur det rinner mellan benen. glömmer aldrig min första tanke som va, Yes nu gick vattnet det blir ett novemberbarn istället för december. Lyckan byttes snabbt ut när jag kollar ner och ser massa rött blod på mig och i soffan. ringer helt panikslagen till sambon ( som då även jobbade med min pappa) , min mamma och tillslut lyckades jag även leta upp nummret till förlossningen, just då skakade jag bara av rädsla och panik.

Det första dom frågade va vilken vecka jag va i och när jag sa 37 sa hon lugnande att då är nog bara förlossningen igång och att jag skulle ta det lugt och stanna hemma ett tag till om jag inte blev för orolig. sen fortsatte hon och fråga lite andra saker men sen kom frågan " när kände du han sparka senast ? " men gud oj det hade jag ju helt glömt bort eftersom jag bara försökte överleva smärtan.. sa att han inte har rört sig idag och fattade direkt vad som hade hänt.. skrek i telefonen att han va död och man märkte genast att barmorskan ändrade sitt röstläge och bad mig ringa ambulans på direkten. envis som jag är och chockad som jag va så sa jag attjag inte ville åka ambulans och att sambon snart va hemma så han kunde skjutsa mig. bm i luren blev superarg på mig och sa att det var inte ett altenativ, ambulans måste komma så fort som möjligt.. jag ringde och ambulansen var på väg.. under tiden fick jag prata med en person som försökte lugna mig för jag va helt uppe i varv och skulle tvunget byta om från pyjamas och skulle tvunget sminka mig mitt i allt, även om jag bara fick ligga ner.. under tiden vi pratade kom min svärmor och jag sa direkt till henne när hon kom att han va död men hon försökte ju säga att nädå detta kommer gå bra..

en liten stund efter det kommer Hampus samtidigt som ambulansen och min pappa en liten stund efter. Pappa hade fått stanna och blivit omkörd av ambulansen med blåljus, han säger att det sitter i en idag. känslan av att veta att den va på väg till hans dotter.. overkligt. dom bar in mig i ambulansen och han som körde frågade om han skulle gasa på, då svarar han som är hos mig där bak " ja blås på så fort du kan " man fattade ju verkligen att detta va alvaligt. han förberedde mig med kanyler och liknande inför en akut operation om det skulle behövas. Hela vägen in till halmsatd låg jag och puttade på magen och bad till gud att han skulle ge ifrån sig en liten spark, bara en liten. men utan resultat. hampe kollade bak på mig och jag bara skakade på huvdet. när vi kommer fram till förlossningen springer dom in med mig och innanför dörrarna möts vi av 8-10 personer i gröna kläder och vita rockar.. dom bokstavligt talat slänger över mig på en annan säg och kör ett ultraljud på magen.. får höra dom ord man aldrig tror man ska höra.. nej hjärtat slår inte.. allt blev helt svart.. glömmer aldrig synen av hampe som satt där på stolen med bb väskan mellan benen som jag hade packat för länge länge sen.. vi hade ju drömt om barn sålänge jag kan minnas...

Bad alla att gå ut ur rummet för vi ville va själva.. då ringer min mamma som jobbar nära sjukhuset och hade åkt ner när pappa hade berättat att vi va på väg in.. jag svarar och hon trodde att allt hade gått bra eftersom att jag svarade och inte låg på operationen eller liknande.. hon lät lycklig men jag sa direkt han lever inte, han lever inte. det går max 5 min sen kommer min mamma gråtandes in i rummet. då började jag med gråta för första gången..

fortsättning följer..