Wilde del 2

Efter en liten stund kommer läkaren och en barnmorska in i rummet igen. Läkaren babblar på om massa saker som ska hända nu och jag lyssnade inte ens på hälften av allt hon sa. Hon sa först att jag kanske skulle få åka hem efter igångsättningen och komma tillbaka dagen efter men Bm sa att de inte alls va något alternativ.

Jag blev flyttad till ett rum längre bort i korridoren så jag skulle höra så lite som möjligt av bebisskrik ok liknande men det hördes ganska tydligt ändå tyvärr :( hade även en egen dörr ut i vanliga korridoren på sjukhuset som besökare kunde komma in igenom.

Blev som sagt igångsatt med ballong men det funkade knappt och jag öppnade mig inte alls mycket. Jag fick varken äta eller dricka ifall det skulle behöva bli operation. eftersom dom konstaterat att det va moderkakan som lossnat så undrade dom va allt blod va eftersom det knappt kom ut något. varje gång jag kände att det kanske rann ut blod skulle jag trycka på knappen så dom kunde kolla.

jag hade slangar verkligen överallt och va helt sönderstucken av alla nålar dom hade försökt sätta och de va kanyler överallt. fick massa blod med kommer jag ihåg. kunde inte sova något heller eftersom dom kom in va 10:e minut och kollade blodtrycket. jag va tydligen riktigt dålig vilket jag aldrig fattade. På natten någongång försökte överläkaren kolla med ultraljud på magen om han kunde se någon blodsamling men han såg inget. när jag hade varit igångsatt i 17 timmar bestämde sig överläkaren för att ringa in extra personal och göra ett akut snitt på mig.

Han berättade aldrig för oss hur dålig jag verkligen va för att inte oroa mamma och H. Min älskade mamma va med oss hela dagen och natten och satt på en stol och försökte sova. När dom kommer in och säger att nu blir det snitt va jag så rädd att hela jag skakade. det va en otrolig lättnad och rädsla på samma gång. Jag gjordes iordning för snitt och rullades in i den stora operationssalen. det va helt tomt och på vägen in ser jag en vägg med massa foton av bebisar som förlösts med snitt. tårarna rann som aldrig förr och jag förstod att snart va han ute.. Men jag viste att han aldrig skulle kolla på mig eller skrika. det va galet mycket folk i oreationsrummet och sen fick jag masken över ansiktet och somnade..

Tanken va att jag skulle komma till uppvaket och komma tillbaka till Hampe och mamma ett par timmar senare. istället vaknade jag upp på intensiven och låg där ganska många timmar, jag har aldrig fattat riktigt varför.

Jag hade tydligen en stor blodsamling i magen av såret som blev när moderkakan lossnade och läkaren sa att han va så glad att han tagit beslutet om snitt på natten för annars hade jag tydligen inte levt dagen efter..

När dom hade plockat ut Wilde gick dom in med han till Hampe och mamma och H hade han i sitt knä ett tag. Sen mätte och vägde bm han och tog på han en blöja. H tog fram kläder från bb väskan som han ville att han skulle ha på sig..

Wilde föddees den 26/11 kl. 04,44. han va 48 cm och vägde 3070g

Jag hade så ont att jag inte kunde vända mig ens och va riktigt dålig. reste mig inte ur sängen på 2 dagar.. jag va i chock och ville knappt att dom skulle komma in med wilde till mig men H och bm tjatade och tillslut gick jag med på att dom tog in han..

Det va de vackraste mina ögon någonsin skådat men jag va så dålig att jag inte ens kunde hålla han eller ha han i min famn vilket va riktigt jobbigt...

fortsättning följer...

 
Ängeln Wilde ♥ | |
#1 - - Anonym:

Att förlora ett barn måste vara något otroligt smärtsamt! Vet bara hur förtvivlad och ledsen jag blev när min vän ringde för att berätta att det var något fel på hennes bebis, att den inte levde...lider med dig när jag läser och förstår att allt kommer tillbaka när tiden för ängelns födsel närmar sig varje år. Så glad att det kom solsken i ditt liv med wilja och hoppas att ni en dag kan få småsyskon till henne, för det har jag förstått av det jag läst att ni önskar. Kram

#2 - - Therese:

Oj ja Therese heter jag. Carramaena på insta

#3 - - Johanna:

Det gör så ont att läsa detta om er Wilde 😔 finner inga ord. Kram ❤️

#4 - - Anonym:

Dina ord betyder mycket, att du sätter ord och delar det ni har varit och är med om. Önskar er all värme och lycka! Dina fina barn har en stark och varm mamma- hoppas att du själv vet ditt värde och att du fortsätter att dela dina erfarenheter med oss läsare. Kram

#5 - - sara nygård:

Hej
Åh vad lessen jag blir för eran skull, detta ska ingen behöva genomgå:(
Styrkekramar!
Sara

#6 - - Liza:

Blev så berörd nu när jag läser detta... Jag kan bara föreställa mig hur tufft detta kan ha varit. Jag och min fästman har alltid velat ha barn, och jag har varit gravid 2 gånger, bägge gångerna har resulterat i missfall. Tidiga såna, jämförelse med din upplevelse. Ena i v.7 och andra i v.10... Men jag tänker fortfarande på detta. Såg i min kalender härom dagen att jag hade skrivit bebis? och ett hjärta. Det var då första bebisen skulle vara beräknad. Nu om en vecka. Sedan andra gången, fick missfall runt pingst nu i år. Tänker dagligen på vilken vecka, månad och dag jag skulle ha varit i.

Nu har jag och min sambo börjat försöka igen. ..och jag hoppas så innerligt, att det blir en tredje gången gillt. <3

Svar: Men åh jag kan tänka mig att det är väldigt smärtsamt det Du och din sambo går igenom. Så fruktansvärt att det ska vara svårt
För vissa som verkligen vill bilda familj. Jag ska hålla mina tummar för er att
Du snart blir gravid och att allt går vägen en tredje gången gillt <3
Kramar
Sandra Sonesson

#7 - - Emelie:

Blir helt rörd när jag läser eran historia! Min förlossning började precis som din, med en fors av blod! Hämtad av ambulans, väl på förlossningen hittades inget fel! Allt fortsatte som vanligt och på grund av låga hjärtljud blev det snitt 4 timmar senare! Det upptäcktes då att moderkakan hade lossnat! Har aldrig riktigt fattat hur illa de hade kunnat gå förrän jag läste eran historia! Inser nu hur lyckligt lottade vi är som fick lämna BB men ett friskt barn!

Upp